Det känns som att jag ska gå i tusen bitar. Det har gått två månader sedan du helt oväntat ryktes bort från mig. Vissa dagar går det bra och det känns som att jag tänker på alla fina minnen du lämnat kvar. Men de senaste dagarna har varit tunga som bly i bröstet. Jag skulle så gärna vilja prata med dig, krama dig. Nu är pappa så ensam och denna hemska pandemin gör att jag inte ens får krama honom. jag Han saknar dig så han inte vet om han ska klara dagen utan dig. Varför var du tvungen att lämna oss så utan förvarning. Jag älskar dig ❤️