Saknade är overklig.

Imorgon, har det exakt gått 4 månader sedan min fader gick bort plötsligt.

Pappa har alltid varit instabil, och haft sin orättvist stora mängd av motgångar i form utav manodepression, panikångest och självmordstankar. Toppat med tablettmissbruk i nära 5 år.

Rädslan för att du en gång skulle försvinna har alltid funnits, men nu står jag här, utan min bästa vän, min rådgivare och framförallt min alldelles egna pappa.

Jag träffade honom på söndagen den 3:e mars, allt var som vanligt. Två dagar senare får jag samtalet på kvällen om att pappa var dålig och var inne på akuten, jag tänkte att det inte var första gången och somnade efter inte alltför många timmars oro och ångest, efter en lång biltur med disturbed och eminem spelandes ur radion medans regnet öste ner utanför.

Dagen efter på morgonen bestämmer jag och min mor, som jag bor hos i dalarna att åka till Danderyds sjukhus direkt, tankarna var relativt positiva, "det är förmodligen ingenting, pappa klarar sig alltid"
Desto närmare vi kommer till sjukhuset, desto mer jobbig och påträngande blir min mammas ord.
"Han är verkligen inte bra Didric, han har fått syrebrist i hjärnan och..
-Håll käften, jag vill inte höra. Jag förstår att det inte är bra men jag vill inte tänka så. Fortsätt köra nu bara" Samtidigt som jag stirrade ut genom bilrutan och försökte tänka positivt.

När vi är ca 3 mil ifrån sjukhuset ringer pappas exfru till mamma, som är på sjukhuset och allt jag hör är skrik i telefonen. Så fort hon lägger på inser jag allt mycket starkare, båda vi börjar gråta och jag erbjuder mig köra bilen men det ville mamma fortsätta göra och gasar på.

Väl vid sjukhuset är alla redan där, farfar, lillebrorsan och faster. Alla är helt blanka i ögonen och tunga i kroppen, alla vill gå in och hälsa på farsan. Men jag bestämmer mig att stanna utanför, verkligheten var för tung för att ta in så jag satt kvar och tänkte "Jag kan träffa honom när han inte ligger i en sjukhussäng" Och just då inser jag att det finns en risk att det inte kommer hända, då går jag in direkt och ser han ligga där. Solbränd sen thailand, nyrakad av sjuksköterskorna, mig och mina syskons namn på armen i form av fyra tatueringar. Han ser harmonisk ut, vilket är så bissart så jag bara sätter mig ner brevid honom och känner all ilska bara sköljer över mig.

Vi stannar kvar och väntar på läkarens besked, dom kommer in och säger "Jaa.. Läget ser ju inte jättebra ut"
Kände mig frustrerad och förvirrad, vad i helvete ska det betyda?
Efter läkarna pratat klart går jag in till pappa, ber läkaren komma in och frågar honom rakt ut "Vilken är den absolut bästa utgångspunkten nu? Vad är det bästa som kan hända? Svara ärligt, jag måste få höra det."
Läkarn svarar med en mening jag aldrig kommer glömma, "3-4 dagar i bästa fall"

Klarar inte av att skriva mer just nu, han gick bort senare på kvällen och har sedan dess gjort att jag känt mig ensam som jag aldrig någonsin har gjort förut. Har fått en otrolig respekt för döden och vad människor egentligen betyder för en, och vad saknad verkligen innebär. Jag vill ha dig här farsan, Looptroops platta är helt underbar, likaså Petters senaste. Jag önskar du var här och diskuterade allt det fina och det hemska i livet, fan.
Fan, vad jag saknar dig.

Didric
Förälder: 
Pappa
Dödsorsak: 
Plötslig

Dödsviktigt är en bok om hur det är att förlora en förälder som barn som kom ut i december 2012.
Dödsviktigt.nu är en mötesplats för de barn som är drabbade och en faktabank om sorg för alla som behöver det.
Det är dödsviktigt att prata om döden är föreläsningen som gjuter mod i lärare, vårdpersonal och andra vuxna så att de vågar möta barn i sorg.

Mia Berg, författare och projektledare, miaberg.nu

Anna Thors, fotograf och bokens formgivare, afotoform.se

Henric Wallmark, illustratör, henricwallmark.se

Johan Hammarström, webbdesign, johwebandgraphics.se

Sätt upp din egen lapp på Anslagstavlan. Dela dina tankar och känslor om sorgen med andra barn och ungdomar som också vet hur det är. Skriv lite grann eller hela din historia. Eller bara läs! Kom ihåg – du är inte ensam!