Att sakna någon så man kvävs. Min historia

Jag var bara 6 år när min bästavän lämnade detta jordklot. I stunden var jag så liten och hade ingen förståelse för vad som nyss hade hänt, vad som skulle hända och vad som hände. Det är nu i senare dagar jag förstått mig på detta. Att jag aldrig med kommer få krama min Mamma. Att jag aldrig med kommer kunna få ha våra danskvällar framför just dance, eller "konserter" framför ipoden till låten Mamma Mia. Att inte ha henne i mitt liv, är som att jag är hälften av en hel. Att det saknas en stor pusselbit i mitt liv. Jag har hamnat i en sorts tabu för att prata on detta ämnet. Jag har aldrig någonsin tagit upp ämnet och på snart 8 år inge pratat med någon om det. Hur jag egentligen känner. Året var 2010. Även fast det snart var 8 år sen är vissa minnen så klara. En gång blev jag intervjuad av TV 4. Men jag lyckades inte få fram ett ända ord. Jag har några gånger planerat att prata om det men de slutar mdd att jag stört byter ämne. Om någon nämner ordet Mamma uppstår en så obeskrivlig känsla. Som att mitt ansikte uppstår av ett tryck, och att jag i en sekund hamnar i ett tomrum. Jag HATAR att prata om det, men känner nu att jag måste ta tag i det då jag känner att jag börjar bli galen. Det är ett så högt tryck inom mig att jag inte kan slappna av en ända sekund. Det finns alltid där och hotar. Jag är otroligt psykiskt negativt påverkad av det här, och vet inte hur mycket mer jag kommer klara innan jag kommer få ett mental breakdown. Jag börjar tro att jag har krafter. Att mamma har skänkt mig några krafter att jag med mitt mind kan teleportera saker osv.
Något jag verkligen ångrar. Jag minns det som igår, den dagen vi fick hälsa på sjukhuset när mamma var död. När vi fick säga hejdå till henne en sista gång innan hon skulle kremeras och bli till aska. När pappa sa att hon skulle bli det minns jag hur jag trodde att man skulle stoppa in henne som en pizza i en pizza ugn.... Jag ångrar att jag den dagen inte gick in till de där rummet och sa hejdå. Jag vågade inte. Men det är allt jag vill just nu. Att bara kunna ha sagt hejdå. Och få några kloka ord av henne och ta med i mitt liv.
Jag minns hennes begravning. Jag skrattade. Jag förstog inte vad som pågick. Jag kollade runt på mammas vänner och såg deras gråtande ansikten. Jag brast ut i skratt.
Det värsta av det här är att tänka tillbaka på pappas starkhet. Hur jävla stark människan är, som aldrig visat sig svag framför mig och min syster. Som är världens härligaste och mest godhjärtade människa.
Jag tror inte en ända människa förstår hur jag känner och jag är 80% säker på att alla tror att jag har förträngt det. Jag var mer öppen i årskurs 4/5. Då berättade jag för alla jag nyss lärt känna vad som hänt mig. Men INGEN har någonsin fått veta historien bakom allt. I sexan hade vi Ted talk, och det är senaste gången jag pratat mer än 3 ord om min mamma. Jag vet att mamma finns någonstans och vakar mig. Jag kan känna hennes närhet ibland. Tack för mig.

Förälder: 
Mamma
Dödsorsak: 
Sjukdom

Dödsviktigt är en bok om hur det är att förlora en förälder som barn som kom ut i december 2012.
Dödsviktigt.nu är en mötesplats för de barn som är drabbade och en faktabank om sorg för alla som behöver det.
Det är dödsviktigt att prata om döden är föreläsningen som gjuter mod i lärare, vårdpersonal och andra vuxna så att de vågar möta barn i sorg.

Mia Berg, författare och projektledare, miaberg.nu

Anna Thors, fotograf och bokens formgivare, afotoform.se

Henric Wallmark, illustratör, henricwallmark.se

Johan Hammarström, webbdesign, johwebandgraphics.se

Sätt upp din egen lapp på Anslagstavlan. Dela dina tankar och känslor om sorgen med andra barn och ungdomar som också vet hur det är. Skriv lite grann eller hela din historia. Eller bara läs! Kom ihåg – du är inte ensam!