Elizabeth Gummesson

”– Hur länge ska han vara död?
– Död, det är man alltid.
– Men hur länge är alltid?
– Jamen, för evigt.
– Men HUR MÅNGA ÅR är det?”

Ålder när pappa dog: 9 år Orsak: Flygkrasch.

Läs Elisabeths berättelse
Peter Settman

”Det var som om jag hade åkt på en intensivkurs i livet och så kom jag tillbaka några veckor senare, och kompisarna bara:
– Gud, vad har du varit med om?
– Rätt mycket!”

Ålder när pappa dog: 14 år Orsak: Cancer.

Läs Peters berättelse
Patrik Isaksson

”Men på vägen hem från replokalen kändes det som att ett stort grått regnmoln hängde över mitt huvud och regnade på mig, hela vägen fram till porten.”

Ålder när pappa dog: 15 år Orsak: Hjärnblödning.

Läs Patriks berättelse

Marina Schiptjenko

“Tänk om han inte var död. Tänk om han försökte ta sig ut därifrån men inte kunde. Att han låg där och krafsade med sina naglar som bara växte och växte.”

Ålder när pappa dog: 10 år Orsak: Kranskärlsförkalkning i hjärtat.

Läs Marinas berättelse
Det var som om någon släckt min sol, men jag kunde inte få ut sorgen

Välkommen till Dödsviktigt!

Här är sidan för dig som har en död mamma eller pappa. Här kan du läsa om hur det känns och känna igen dig. Berätta din historia.
Och du: skicka hit dina kompisar, om du inte orkar förklara hur det är att ha en mamma eller pappa som är död, dödare, dödast.

Här är död och sorg inget konstigt. Här är du som alla andra.
Välkommen in!

Dödsviktigt är en bok om hur det är att förlora en förälder som barn som kom ut i december 2012.
Dödsviktigt.nu är en mötesplats för de barn som är drabbade och en faktabank om sorg för alla som behöver det.
Det är dödsviktigt att prata om döden är föreläsningen som gjuter mod i lärare, vårdpersonal och andra vuxna så att de vågar möta barn i sorg.

Mia Berg, författare och projektledare, miaberg.nu

Anna Thors, fotograf och bokens formgivare, afotoform.se

Henric Wallmark, illustratör, henricwallmark.se

Johan Hammarström, webbdesign, johwebandgraphics.se

Sätt upp din egen lapp på Anslagstavlan. Dela dina tankar och känslor om sorgen med andra barn och ungdomar som också vet hur det är. Skriv lite grann eller hela din historia. Eller bara läs! Kom ihåg – du är inte ensam!

Elizabeth Gummesson

Nej, jag förstod inte vad döden var. Kunde inte förstå det där med att det inte fanns något slut. Allting annat tog ju slut, döden måste väl också ta slut någon gång?

Jag var nio år när min pappa Janne dog. Han var pilot och kraschade med sitt flygplan under en uppvisning för flygvapnet. Han var på jobbet en dag som alla andra, men på kvällen kom en man i lång svart rock hem till oss. Jag och min syster fick sätta oss i den bruna sammetssoffan och sen började mannen i rocken prata. Han sa att pappa hade varit med om en olycka i Luleå och sen började jag och min syster fråga en massa saker. Var är han någonstans? På sjukhuset. När kommer han hem då? Jag vet inte. Han är väldigt sjuk. Men vi kan väl ta hand om honom? Vi kan köra honom i rullstol.

Det var bara några minuter som samtalet höll på, men det kändes jättelångt och jag hann tänka så mycket innan han sa de där orden: Er pappa är död. Och då fattade jag ingenting: Men det går ju inte, tänkte jag, du sa ju nyss att han var sjuk – han kan ju inte ha dött nu, medan du pratade.

Jag smet in på mitt rum och började städa. Pappa brukade alltid säga till mig att jag hade för stökigt på rummet, och det hade jag ju. Alltid kläder och leksaker överallt. Nu bestämde jag mig för att göra riktigt fint tills pappa skulle komma hem. Nej, jag förstod inte vad döden var. Kunde inte förstå det där med att det inte fanns något slut. Allting annat tog ju slut, döden måste väl också ta slut någon gång? Hur länge är alltid, hur länge är man död? Jag vet att jag frågade många, men inget svar gav mig svaret. För evigt och alltid sa de. Ibland kan jag tänka att det hade varit bättre om någon sagt två tusen år. Även om det var en mycket längre tid än jag kunde tänka och även om det egentligen var en lögn. Det hade gett mig något att hålla mig i.

Läs hela Elizabeths berättelse i boken Dödsviktigt!
Beställ här

×

Elizabeth Gummesson

Nej, jag förstod inte vad döden var. Kunde inte förstå det där med att det inte fanns något slut. Allting annat tog ju slut, döden måste väl också ta slut någon gång?

Jag var nio år när min pappa Janne dog. Han var pilot och kraschade med sitt flygplan under en uppvisning för flygvapnet. Han var på jobbet en dag som alla andra, men på kvällen kom en man i lång svart rock hem till oss. Jag och min syster fick sätta oss i den bruna sammetssoffan och sen började mannen i rocken prata. Han sa att pappa hade varit med om en olycka i Luleå och sen började jag och min syster fråga en massa saker. Var är han någonstans? På sjukhuset. När kommer han hem då? Jag vet inte. Han är väldigt sjuk. Men vi kan väl ta hand om honom? Vi kan köra honom i rullstol.

Det var bara några minuter som samtalet höll på, men det kändes jättelångt och jag hann tänka så mycket innan han sa de där orden: Er pappa är död. Och då fattade jag ingenting: Men det går ju inte, tänkte jag, du sa ju nyss att han var sjuk – han kan ju inte ha dött nu, medan du pratade.

Jag smet in på mitt rum och började städa. Pappa brukade alltid säga till mig att jag hade för stökigt på rummet, och det hade jag ju. Alltid kläder och leksaker överallt. Nu bestämde jag mig för att göra riktigt fint tills pappa skulle komma hem.

Nej, jag förstod inte vad döden var. Kunde inte förstå det där med att det inte fanns något slut. Allting annat tog ju slut, döden måste väl också ta slut någon gång? Hur länge är alltid, hur länge är man död? Jag vet att jag frågade många, men inget svar gav mig svaret. För evigt och alltid sa de. Ibland kan jag tänka att det hade varit bättre om någon sagt två tusen år. Även om det var en mycket längre tid än jag kunde tänka och även om det egentligen var en lögn. Det hade gett mig något att hålla mig i.

Läs hela Elizabeths berättelse i boken Dödsviktigt!
Beställ här

×

Peter Settman

Mina närmsta kompisar visste att han var sjuk men inte hur sjuk han var och de frågade inget. Vi var fjorton år, fjortonåriga grabbar pratar inte, de gör saker tillsammans och det räckte bra för mig.

Jag var 14 år och helt mentalt med på att han skulle dö, jag blev nog lite lillgammal. När han pratade så valde jag att inte bryta ihop och gråta, för jag tror att om jag hade gjort det så hade han slutat. Jag visste att vi inte hade all tid i världen, att jag aldrig skulle få sitta och prata med min pappa över en öl när jag var 25, att jag aldrig skulle få visa upp min flickvän för honom, att jag aldrig skulle få gå ut skolan inför honom. Jag tror inte att jag gick och tänkte att det skulle ta slut, så nu måste jag prata, det var mer som om kroppen gjorde så. Han speedade på en vuxenrelation med mig och jag ville det också, så jag öppnade upp och då sände han. Han pratade om sin barndom, hur det är i livet och kvinnor och döden, alltså inte på ett osunt sätt, men jag fick verkligen allt.

Någon gång minns jag att pappa sa:
– Varför säger jag det här till dig, det är ju vuxensaker.
Och jag svarade:
– Men jag vill att du ska säga det, jag fattar inte nu, men jag kommer att fatta.
Sen kanske någon utifrån hade sagt: ”Men den lilla pojken ska väl inte…” – nämen hej, vem har rätt att bestämma det? Så där vandrade jag i den där sjukhuskorridoren och hörde sjuksystrarna mumla om ifall jag borde vara där eller inte – bara för att vi har en bild av att barn ska skyddas från döden.

Under tiden gick jag i skolan, och där pratade jag inte om pappa. Mina närmsta kompisar visste att han var sjuk och att jag drog till honom på eftermiddagarna, men de visste inte hur sjuk han var och de frågade inget. Vi var 14 år, 14-åriga grabbar pratar inte, de gör saker tillsammans och det räckte bra för mig. Jag minns någon granntant, som satte sig på huk framför mig under den där perioden och liksom la huvudet på sned och sa:
– Hur är det Peter, du vet, det är inte bra att hålla saker inom sig.
Och jag bara:
– Nä.
Men jag tyckte inte att jag gjorde det. På riktigt, jag hade ingen sorg då, under tiden. Min sorg kom ett halvår efter att han dött, som en smäll.

Läs hela Peters berättelse i boken Dödsviktigt!
Beställ här

×

Patrik Isaksson

Min räddning var musiken. Den blev ett ställe där jag fick vara ifred. För mina bandpolare var jag bara han som sjöng och skrev låtar, inte han som hade en död mamma. Men under många, många år använde jag också musiken för att fly.

Bara några dagar efter att mamma dött hade pappa sin 40-årsskiva, det hade varit planerat sen länge. Jag kom dit efter en spelning med mitt hårdrocksband, och det var en otroligt jobbig kväll. Du vet när alla fulla vuxna kom fram till mig och sa typ: Hur äääär det Patrik? Hur ska det gå nu? Stackars Patrik, vem ska ta hand om dig?

Jag smet ifrån festen ganska tidigt, men den där tycka-synd-om-grejen hängde med länge. Just från andra vuxna, eller från lärarna i skolan; blickar, tonfall, ”stackars Isaksson, hans mamma dog”. Jag tyckte det var jättejobbigt. Du vet, när någon säger sådär till en hela tiden, då börjar man tycka det själv till slut. Och jag tyckte inte egentligen att det var synd om mig, jag var ledsen över mamma och hela situationen, men för mig var det en annan sak.

Min räddning var musiken. Den blev ett ställe där jag fick vara ifred. Mina bandpolare lät mig vara, när vi träffades var jag bara han som sjöng och skrev låtar, inte han som hade en död mamma. Men under många, många år använde jag också musiken för att fly. Jag skapade som en bubbla av musik, och i den bubblan levde jag. När jag inte spelade själv hade jag musik i öronen jämt, jag fick till och med tinnitus då för att jag aldrig lät det vara tyst.

När jag var 17 fick jag en egen lägenhet och flyttade ifrån pappa och hans familj. Jag hade slutat skolan då, och det jag minns är hur jag gick från jobbet varje kväll direkt till replokalen. Då mådde jag ofta rätt okej eftersom jag var på väg till det jag tyckte om att göra. Men vägen hem från replokalen till den tomma lägenheten på kvällen, det kändes som att ett stort grått regnmoln hängde över mitt huvud och regnade på mig hela vägen fram till porten.

I och med att musiken hjälpte mig fly från verkligheten under alla de sorgkantade tonåren, fick jag lite problem med det när jag slog igenom. Då när musiken blev hela min verklighet gick det inte att blunda för sorgen längre. Det var därför min första skiva hette: När verkligheten tränger sig på.

Läs hela Patriks berättelse i boken Dödsviktigt!
Beställ här

×

Marina Schiptjenko

Dagen när pappa begravdes är fortfarande en av de värsta dagarna i mitt liv. Jag hade nog sluppit mycket av ångesten runt kistan om jag hade fått se med egna ögon att han var död. Även om jag visste att han var borta för alltid, så kunde jag inte vara helt säker.

Jag fällde inte en tår fram till begravningen. Det jag minns från den tiden är att jag kände mig så ensam. Ibland har jag tänkt att det var som att ingen orkade med min sorg, som att det gjorde för ont att ta i den, eftersom alla visste att jag var pappas flicka. Istället blev jag enormt tyst. Sådär inåtvänd att det nästan hade drag åt autism. Det var som om någon släckt solen i mitt liv, men jag kunde inte få ut sorgen. Jag vågade inte öppna den dammluckan för då var jag rädd att det aldrig skulle ta slut. Keep calm and carry on. Det blev mitt sätt att överleva. Om inte min morfar funnits där och ägnat tid och uppmärksamhet åt mig, då vet jag inte hur det hade gått.

Dagen när pappa begravdes är fortfarande en av de värsta dagarna i mitt liv. Det var en stor chock att plötsligt stå framför en kista, och få veta att pappa låg där i. Ena stunden tänkte jag att det ju inte alls var säkert att han låg i kistan, och i nästa stund tänkte jag att det ju var äckligt om hans döda kropp nu verkligen låg i den. Alla omkring mig grät och bröt samman, alla vuxna viskade och tyckte synd om mig. Nej, det var brutalt. Jag hade behövt att någon satt sig ner med mig och pratat om begravningen i förväg, och låtit mig vara med och bestämma. Då hade jag kanske varit lite förberedd på vad som skulle komma.

Innan han dog hade min, kanske inte så pedagogiska, pappa berättat skräckhistorier för mig om lik på kyrkogårdarna. Såna som tog sig ur kistorna på nätterna, och om hår och naglar som fortsatte att växa på döda människor. Det där brottades jag med sen, när de sänkte ner hans kista i jorden: Tänk om han inte var död. Tänk om han försökte ta sig ut därifrån men inte kunde. Att han låg där och krafsade med sina naglar som bara växte och växte.

Läs hela Marinas berättelse i boken Dödsviktigt!
Beställ här

×